malinjosefinee

Idag har vart en dag i tankars tecken. Det ordet som har sprungit marathon i mitt huvud är VARFÖR?
Varför händer saker och ting? Varför är man inte på topp humör varje dag?
Varför har man inte kvar vissa vänner? Varför gör man slut? Varför skiljer sig folk? Varför gifter man sig? Varför flyttar man? Varför är man orolig? Varför är man ledsen? Varför är man glad? Varför är man arg? Varför bantar man? Varför tycker man inte om? Varför älskar man? Varför dör man? Varför föds man?
Aa de är bara lite av dom varför som har sprungit runt i huvudet...
Undrar om det bara är vi tjejer som får dagar då vi bara vill stänga in oss eller typ gömma oss i en buske i skogen och inte finnas för en stund..? Är de bara vi som känner så? Varför ska vi orka allt? (vissa) Killar säger ofta att dem inte orkar och att dem skiter i ditten å datten.. Allting är för dem problem... Och vi tjejer tar till oss och lyssnar och tycker synd om. MEN, Vi tjejer (eller iaf jag) skulle ALDRIG få för mig att säga de första jag gjorde att fan idag har jag grublat över mkt och skulle helst av allt bara vilja gömma mig i en buske.. Skulle aldrig falla mig in att säga de. De kan ta mig flera dagar och veckor innan jag säger till nån att : Du fan vilken jobbig dag jag hade för några dagar sen . Riktig depp dag alltså . Och då säger jag det inte ens till en vän typ utan oftast min syster... Hon förstår alltid.

Jag undrar hur de hade varit om vi hade sagt det rakt ut. Bara vrålgråtit och sagt fyy fan vilken dag . Jag orkar inte mer jag skiter i detta nu... Va hade hänt då? Hade killarna fått panik å sprungit iväg då eller? Aa ibland undrar man mkt..  Jag är en person som gråter lätt. Jag gråter när jag är arg,ledsen,glad,besviken,sur,fundersam... Aa väldigt lätt iaf. Det är någonting som jag alltid har gjort. Och det gör både min syster och mamma också. Det är inget jag skäms över. Men killar verkar ha svårt att ta till sig någon som gråter..

Den ända killen som jag vet så på rak arm som verkligen kan ta till sig en när man e ledsen det är Andreas. Alltid när jag grät när jag hälsade på han eller när han va ute eller han kom hem till mig eller hämtade mig i stan eller mötte mig någonstans och jag grät så höll han om mig tills jag slutade.. Visst de blev värre till en början när någon kramar en så hårt och man bara känner att här kan jag stanna.. Men tillslut så slutar man gråta och istället så pratar man om varför man grät och tillsist så skrattar man åt att man grät så mkt... Det var så det funkade mellan oss... Jag vet att när jag hälsar på han så kommer jag bryta ihop totalt. Att tänka på en person varje dag... Och han finns ett brev bort men ändå kan jag inte sätta mig ner och skriva.. Då är det jobbigt... Riktigt jobbigt.. Jag vet att han skulle förlåta mig att jag inte skrivit på länge men det tar ändå emot ... Jag hatar detta.. Jag måste ta tag i detta nu . Jag vill kunna ha han ett samtal bort... Vill kunna vakna av hans sms om att han hoppas lyckas väcka mig när han går till jobbet...

Ne slut pratat och skrivet om mig grubbel dag. Är ensam hemma nu me.. Som gjort för att grubbla vidare.. Kom hit me cigg innan jag dör någon (har slutat röka på vardagar,, eller aa försöker)

/Love