You know it...
Har ni någon gång varit med någon med vetskapen om att det bara är för stunden? Det är en speciell känsla. Att ligga i någons armar och veta att det inte kommer att vara för alltid. En sommarflirt eller någon man träffar på mormors landställe. En blick på ett dansgolv ett one night stand. När man vet att det är sista gången.
Så bitterljuv blir en sådan tid. Du passar på att njuta fullt ut eftersom du inte vet när det tar slut men du kan inte riktigt slappna av när du vet att du inte kommer ligga i den famnen resten av ditt liv. Du kanske inte ens ligger där imorgon.
Jag minns exakt den känslan men inser hur svår den är att beskriva. Jag kommer ihåg när jag vaknade av att solen värmde upp sängen med två koppar te och ett askfat bredvid. Dagg och fåglar som kvittrade. Jag drog mina fingrar över hans bröstkorg tills sängen blev för varm och jag gick utan att säga hej då. Han var inte mannen i mitt liv men ändå kunde jag inte sluta låta mina fingertoppar trippa över hans mage.
Jag låg i sängen en kväll och skulle somna när jag vände mig om och tittade på min älskade som låg bredvid och just i det ögonblicket insåg jag – det här blir min sista natt i denna säng. Jag flätade mina händer i hans och lät hans läppar röra mina trots att jag visste att när jag går imorgon så kommer jag aldrig mer att komma tillbaka.
Det kändes ibland sorgligt då och det känns ibland sorgligt nu. Men jag minns varenda andetag. Jag minns formen på händerna och exakt hur leendet såg ut, jag glömmer inte någon som varit nära. Det var vackert och sorgligt på samma gång, så många gånger. Personer.